Jag har stunder då jag saknar min gravidmage så extremt mycket, just nu är en sådan stund. Känslan av det lilla pyret som rörde sig, som sparkade, som buffade, som hickade och som hela tiden var med mig vart jag än gick. Dock var största delen av graviditeten bland det värsta jag varit med om pga alla besvär jag hade, men det fanns de där stunderna då man bara njöt också. Och eftersom det inte var så ofta så tog man till vara på det lite extra. Jag fick mage och blev stor väldigt snabbt vilket resulterade i foglossning från vecka tjugo som gjorde att jag knappt kunde gå.. Jag vaknade mitt i nätterna och låg vaken i flera timmar med all smärta och ingenting hjälpte. Så jag blev sjukskriven tillslut. Men sen skulle man börja renovera hus, och det blev ju mycket bättre då, or not.. Från vecka 30 till förlossningen låg jag och kröp efter golvet och målade golvlister, jag stod på stegar och målade tak och flängde runt som en idiot trots extrem smärta, inte en lugn stund! Dessutom hade jag innan foglossningen satte igång ett extremt illamående. Jag kräktes ca 5 gånger varje dag från vecka 5 till vecka 20, vilket inte kändes helt okej när man stod på skolan med kunder.. Och justja, jag tog körkortet mitt i allt det där också, höggravid och allt, en och en halv månad innan Melwin kom. Men trots allt det så vill jag ha fler barn, tror jag. Jag har i alla fall sagt det, max två till. Men just nu är jag inne i en bubbla där jag aldrig för mitt liv kan förstå hur jag skulle kunna älska ett till barn så mycket som jag älskar Melwin. Hur ska jag kunna dela min kärlek? Självklart, (HOPPAS JAG), kommer jag ta mig ur det och förstå att man kan älska två, eller fler, barn lika mycket. Men som det är nu så är jag mer än nöjd med min älskade lilla groda, Melwin. Mamma och pappas prins. Kärleken till min familj är obeskrivlig. ♥